Sida:SOU 1944 69.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

309

Försök.

12: 11

här beröras. I åtskilliga av de föregående paragraferna förutsättes för att en åtgärd skall vara straffbar, att den skall innebära fara i bevishänseende. ifrågavarande förutsättning hänför sig till de fullbordade brotten. Av densamma följer i och för sig icke något krav på att redan försök skall innebära sådan fara. Men för försök fordras enligt 3: 1 i förslaget att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Den fara varom här är fråga består i en viss sannolikhet för att brottet skall bliva fullbordat. Ett försök som från början varit dömt att misslyckas är alltsa icke straffbart, därest icke otjänligheten berott endast av tillfälliga omständigheter. Även då gärningsmannen haft utsikt att fullfölja sin brottsplan till slut men det från början måste antagas, att därav icke skulle föranledas någon fara i bevishänseende, måste försöksstraff utebliva. Däremot behöver fara av sistnämnda slag icke ha förelegat redan på försöksstadiet. Det är tillräckligt att då förelegat risk för att sådan fara skulle uppstå, då brottet i övrigt nått sin fullbordan, eller att risk av denna innebörd varit utesluten allenast på grund av tillfälliga omständigheter. – Försökets straffbarhet bortfaller genom frivilligt tillbakaträdande. Detta kan ske såväl genom att förfalskningsåtgärdens utförande avbrytes eller dess fullbordan på annat sätt förhindras som genom att fara i bevishänseende såsom ett resultat därav förebygges. Tillbakaträdandet måste för att medföra straffrihet äga rum före brottets fullbordan. För det fall att uppkommen fara i bevishänseende därefter avvärjes, föreslås en bestämmelse i 12 § i detta kapitel.


12 §.

Sådana förfalskningsbrotten utformats enligt de särskilda bestämmelserna i detta kapitel äro de fullbordade på ett ganska tidigt stadium, nämligen i och med själva förfalskningsåtgärdens slutförande, i allmänhet under förutsättning att denna innebär fara i bevishänseende. Någon skada av ekonomisk innebörd eller eljest någon rättsförlust behöver alltså icke ha inträffat genom förfalskningen; denna behöver icke ens ha lett till att någon blivit vilseledd eller till att bevisning blivit hindrad eller givit ett oriktigt resultat. Skälen till en sådan anordning ha utvecklats i det föregående. De äro framför allt att finna dels i den uppfattningen, att strafflagen måste söka uppehålla tilltron till de i samhället använda bevismedlen genom att undertrycka däremot riktade gärningar även innan de hunnit medföra allvarligare skadeverkningar i de särskilda fallen. dels i behovet att städse kunna effektivt inskrida mot men planmässig eller omfattande förfalskningsverksamhet. Emellertid år det oförnekligt att straffbarhetens grad röner inflytande av huru långt ett missbruk med bevismedel hunnit fortskrida. Om det blir upptäckt och avbrutet på ett tidigt stadium. skall ofta ett jämförelsevis lindrigt straff befinnas tillräckligt. De av kommittén föreslagna straffsatserna medgiva i allmänhet, att denna synpunkt kan vinna beaktande vid straffets