Sida:SOU 1944 69.djvu/430

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

428

Bestraffning av förvaltningsmyndighet.

25: 9

restitution av erlagt belopp. Bestämmelsen härom innehåller, att beloppet skall, om domstolen ådömer böter, gå till betalning av dessa och eljest utbetalas till den dömde. Beträffande disciplinär bestraffning som utgöres av mistning av tjänsten och verkställts under viss tid kan återgång genomföras allenast i form av avräkning på det straff som domstolen kan komma att ådöma. Enligt förslaget skall avräkning ske direkt vid utmätande av detta straff. Om den disciplinärt undergångna mistningen av tjänsten prövas vara tillfyllest, kan domstolen inskränka sig till en förklaring av detta innehåll. Några legala grunder för avräkningen hava icke kunnat uppställas, främst på grund av de varierande straff som kunna ådömas enligt strafflagen (frihetsstraff, ämbetsstraff och böter). Andra disciplinära påföljder än mistning av tjänsten och böter, t. ex. varning, extra tjänstgöring, permissionsfönbud och dylikt, hava väsentligen karaktär av ambitionsstraff och för deras återgång ha särskilda bestämmelser icke ansetts erforderliga. Av den allmänna regeln att beslutet om disciplinstraff skall vara förfallet följer emellertid, att detta för framtiden icke skall räknas den dömde till last.


10 §.

Om en ämbetsman förfallolöst avhåller sig från tjänstgöring, är förfarandet utan särskild bestämmelse straffbart såsom tjänstefel, såvida uppsåt eller oaktsamhet ligger ämbetsmannen till last. Enligt 5 § i förslaget skall straffet vara avsättning, om felet är grovt, och vid bedömandet därav bör hänsyn också tagas till varaktigheten av ämbetsmannens frånvaro. För att straff skall kunna ådömas förutsättes därjämte i processuellt avseende att ämbetsmannen kunnat anträffas för svaromål eller, enligt nya rättegångsbalken, för delgivning av stämning (nya rättegångsbalken 33: 12 och 13).

På grund av den förut berörda grundsatsen om ämbetsmäns oavsättlighet på annat sätt än genom domstols dom har i SL 25: 19 upptagits en särskild bestämmelse om avsättning även i sådana fall, då avhållande från tjänstgöring icke kan tillräknas i form av uppsåt eller oaktsamhet eller ämbetsmannen icke kan anträffas för talan om ansvar. Genom bestämmelsen tillgodoses det praktiska behovet att kunna ur tjänsten skilja en bortovarande ämbetsman, även om bortovaron icke innefattar ämbetsbrott. Lika litet som övriga ämbetsstraff är vidare denna form av avsättning begränsad till de oavsättliga ämbetsmännen; den gäller ämbetsmän i allmänhet och även sådana som därjämte kunna avlägsnas genom beslut av förvaltningsmyndighet.

En bestämmelse om avsättning på grund av bortovaro vilken icke kan bestraffas såsom brott tillhör icke strafflagstiftningen utan har sin systematiska plats i en lagstiftning om offentliga tjänstemän. Då någon av Konung och riksdag stiftad tjänstemannalag icke finnes i vårt land, såsom t. ex. förekommer i Danmark och Norge, torde emellertid praktiska skäl tala för att tills vidare bibehålla bestämmelsen i 25 kap., där den även upptogs i Thyréns utkast (17 §).

I förslaget upptages motsvarande bestämmelse i förevarande paragraf. Någon ändring i förutsättningarna för avsättning har icke föreslagits, utan det