Sida:SOU 1962 36.djvu/326

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

324

Vid beräkning av intrångsersättning skall jordbruks- och skogsvärdet samt motsvarande kompletterande eller alternativa värden bestämmas med ledning av allmänna värderingsprinciper. Förfaringssättet härvidlag tarvar inga ytterligare kommentarer i detta sammanhang. Däremot finns det anledning att utveckla några synpunkter på metodiken för bestämmandet av de två andra delvärdena som här har kallats bebyggelsevärdet och influensvärdet.

Vid uppskattning av bebyggelsevärdet gäller det till en början att avgöra vilken slags bebyggelse som kunnat tillåtas därest byggnadsförbud icke utfärdats inom skyddsområdet. I byggnadslagstiftningen skiljer man på tätbebyggelse och glesbebyggelse. För att mark skall få användas för tätbebyggelse förutsättes enligt 5 § andra stycket 1947 års byggnadslag att den vid planläggning enligt samma lag prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Glesbebyggelse däremot regleras under enklare former eller icke alls.

Redan på grund av allmänna principer i gällande byggnadslagstiftning är det fullt klart att tätbebyggelse som regel icke kan vara aktuell inom områden som har sådant värde för allmänhetens friluftsliv och rekreation att de anses böra bevaras med stöd av naturvårdslagens regler om strand- och landskapsskyddsområden. Om tätbebyggelseintresset ändock i något fall skulle överväga bör detta intresse tillgodoses i författningsenlig ordning genom att plan för tätbebyggelse upprättas och fastställes. Därigenom upphäves automatiskt ett byggnadsförbud som kan ha utfärdats med stöd av naturvårdslagstiftningen till den del det berör planområdet.

Motsvarande spörsmål behandlades tämligen ingående vid strandlagens tillkomst (jfr prop 187/1952 sid 168—169 samt tredje lagutskottets utlåtande 27/1952 sid 21—22). Resultatet blev att 1952 års lagstiftning i detta hänseende innebär följande. Det är fullt klart att markägaren skall få tillgodoräkna sig tätbebyggelsevärde som inträtt före den 1 januari 1948 efter mönster av en allmän princip i 1947 års byggnadslag. Även såvitt angår tätbebyggelsevärde som kan ha uppkommit efter angivna tidpunkt skall de grundsatser som gäller enligt byggnadslagen vara vägledande. Med hänsyn till vad som förekommit under förarbetena till byggnadslagen råder dock icke full klarhet om den närmare innebörden av dessa grundsatser. Utskottet ansåg därför att dessa problem tills vidare finge överlämnas till rättspraxis för bedömande och eventuellt framdeles tagas upp till prövning lagstiftningsvägen.

Såvitt utredningen har sig bekant har det hittills icke förekommit något prejudicerande rättsfall på förevarande område. Någon klarhet om möjligheterna för en markägare att vid ersättningsberäkning enligt 3 § strandlagen tillgodoräkna sig tätbebyggelsevärde som uppkommit efter 1947 har alltså icke vunnits i rättspraxis.

Att angivna spörsmål icke blivit aktualiserat innebär i och för sig ett stöd för strandutredningens ståndpunkt att frågan om tätbebyggelsevärden sak-