Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

152

Den sköna kronan af, och floden förde
På silfverböljan bort den oskuldsrena,
Till andra stranden vaggad utaf döden.

Då såg jag ned i djupet af mitt hjerta
Och tänkte: rent skall hvarje hjerta vara,
När döden kommer att vår ande taga:
Det rena är det himmelska på jorden.
Fläckfri var sippans krona än i döden,
Och himlasmycket, som hon fått af solen,
Det tog hon med sig öfver okänd bölja.
Så bör vårt hjerta uti döden vårda
Sin oskuld och sin tro: de äro smycken
I andens bröllopsdrägt och segerkrona,
På hvilka Gud vill igenkänna sina
Vid kallelsen till högre lifvets lycka. — —

Och solen steg allt högre uppå himlen,
Allt högre steg också till Gud min känsla,
Och bönens harpa klang uti mitt hjerta,
Och jord och himmel famnade min kärlek.