Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

206

 
Amor är en gammal skälm,
Harnesk, sköld och kopparhjelm
Hjelpa ej: hans konst är mogen,
Jagten sjelf i Solnaskogen
Kan ej träffa såsom han:
Akta dig, han lägger an!

Kom så Frans, en ung kusin,
Med tupé och sockermin,
Bad om kärlek. Nanna hörde.
Amor sjelf, den skalken, förde
Frans och Nanna mund mot mund
Regeln glömdes samma stund.

”Ingenting så himmelskt är,
Som att älskas och bli kär,”
Sade Nanna vid sin spegel,
Valde så en annan regel:
”Hur man nekar, hur man svär,
Blir man ändå en gång kär!”