Sida:Samlade dikter 1943.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TILLFÄLLIGT


VID SEKELSKIFTET

1

TILL UPPSALA STUDENTER

I kvällarna då vinterskuggor stupa
jag hör dig sjunga, sekel, vid den djupa
och mörka randen av den ättestupa
där du vill söka dina syskons grav.
Din sång har alla smärtans brutna toner
och dova brus som ekon av kanoner
och missljud som av gnisslande maskiner
och gny som viner
på alla lidelsers och stormars hav.

Du sjunger hur de friska grenar knäcktes,
hur ljus, som glimtade i mörkret, släcktes,
hur många käcka färdmäns kölar bräcktes,
om all vårt släktes
urgamla nöd och ömkansvärda färd.
Ett sekel är ett sekel till av tårar,
av höstar, sörjande förspillda vårar,
av frågan, höjd ur våra vägars villa,
än djärvt, än stilla,
om livets lott är livets möda värd.

Dock vet jag, sekel, att vad än din tunga
om ärvda kval och gamla sår må sjunga,

243