Vem var han som steg av färjan,
mörk som Charon, slog på värjan,
kaxig som en Alexander:
”Ave, Thanatophilander?”
II
Du vandrar tung i den berömda hatten,
som ståtar hög och svart och kväkarsträng.
Bredvid din väg drar strömmens jästa vatten
sin gula fåra genom sidlänt äng.
Lyssna! Sylfers flöjter dig följa.
Viskande ler dryaden.
Nymfens blick ur glittrande bölja
hälsar din gång ur staden.
Ty släckta altarens och vårars låga
och glömda gratiers anda har du ärvt,
och återglansen av en romersk toga
slår ut ifrån din kappas vita lärft.
Publius Pulcher, skynda att fylla
bägarn som skummig Tiber!
Nu är tid att svärmande hylla
skaldernas hulde Liber.
Men ej tavernens fröjd ditt hjärta lockar,
för dig är vinets pärlskum idel drägg,
och ingen myrten passar dessa lockar
som flyta samman med ditt siarskägg.
342
