kommen. ”Det är ju icke ovanligt,” sade hon till en af de gråtande brudtärnorna, som sökte inge henne tröst och hopp, ”att blomman, före knoppens fullkomliga utsprickning, träffas af ett häftigt hagel och afbrytes. Hvarföre skulle det då vara mera mot naturens ordning, att en ung flicka bortryckes under det gladaste skiftet af sin lefnad? Lifvet är ju blott en längre dag, der solen går ner för somliga tidigare, än för andra, liksom under nordens och söderns olika luftstreck. För huru många tusende varelser skiner icke vinterns dag knappt i fullt ljus, förrän skymningen stundar, och likväl får ingen af dem klaga öfver den korta dagen!”
”Men — en brud, som dör på sin bröllopsdag!” utropade snyftande den i tårar försänkta modern.
Med händerna betäckande ansigtet lutade sig fadern öfver ryggen af den sjukas stol, och jemrade sig högt öfver den förskräckliga spådom, som nu gick i fullbordan.
Helena hörde honom och fattande med värma hans hand, tröstade hon den gamle med dessa mildhetens ord: ”Hvarföre klagen J, mina älskade föräldrar? Kan väl bruden dö på någon skönare dag än på sin bröllopsdag? Af lifvets lycka har hon njutit nog; döden förstör icke hennes sällhet, den förflyttar henne blott till en högre, otillgänglig på
