erfordrar, afvärja handlingar af annan, hvilka innefatta ett störande eller afhändande af besittningen, såvidt icke ett sådant störande eller afhändande genom särskild norm är tillåtet. Denna befogenhet sammanfaller icke med den negativa sidan af förbudet mot själftägt, hvilket omfattar endast handlingar, som stöda sig på en värklig eller förment materiell rätt till föremålet för tagandet med egen hand, utan afser hvarje störande eller afhändande af besittningen, som icke stöder sig på en detta särskildt tillåtande rättssats. Den objektiva rättsvidrigheten hos ett ingrepp i annans besittning, som icke har stöd i en dylik rättssats, karakteriseras genom ingreppets betecknande såsom egenmäktigt.
Besittarens befogenhet till själfförsvar förutsätter alltid ett egenmäktigt ingrepp och är således utesluten i fråga om handlingar, som företagas af offentlig myndighet inom dess befogenhetsområde och i laga form, såsom utmätning, handräckning m. m. I vissa fall är ock ett ingripande i annans besittning tillåtet enskilde. Stulet och tappadt gods kan sålunda egaren själf fråntaga lös eller okänd man eller den, som är misstänkt att vilja rymma. Vid olofligt jagande få bössa, jakttyg och hundar, vid olofligt fiskande farkost och redskap, vid skogsåvärkan dragare, redskap och annat vedermäle tagas från den, som föröfvar den lagstridiga handlingen. Ett egenmäktigt tagande är vidare lofgifvet för utöfvande af medgifven retentionsrätt, likasom för säkerställande af jordegarens pant- och förmånsrätt i landbons invecta ett illata.[1] Å andra sidan är ingreppets objektiva egenmäktighet tillräcklig för att själfförsvar skall vara befogadt. Subjektiv rättsvidrighet erfodras däremot icke. Den besittaren tillkommande befogenheten till själfförsvar får utöfvas äfven af hans besittningsbiträde med afseende å det, som den sistnämde i denna egenskap har om händer.[2]
Befogenheten till själfförsvar upphör med besittningens definitiva afhändande. När detta är fallet, bestämmer den
