Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
61

pantsätter och lagfar med kvotdelen alldeles såsom vore den ett skildt rättsobjekt. Och detta betraktelsesätt gör sig ofta gällande så ensidigt, att fullkomligt förgätes, att det dock alltid är fråga blott om ett sameganderättsförhållande.

Men i stället för eller jämsides med kvotdelning kan ock annan delning hafva egt rum, exempelvis efter tid eller rum, men också efter husbehof. Den vigtigaste formen af sådan delning mellan samegare är den, som sker genom rättsobjektets indelning i olika områden för särskildt nyttjande af enhvar samegare eller någon af dem. Med sådan indelning likställes ock intaga, som samegare med lof gör å gemensam fastighet. Indelningen medför, att samegaren har uteslutande rätt att tillegna sig såväl alster och annan afkomst från det honom tilldelade området (separationsrätt), som all annan nytta, som däraf vinnes, äfvensom inom detsamma funnen bisvärm. Har indelningen omfattat endast en del af fastighetens område, medan återstoden förblir oindelad, har den genom indelningen skedda delningen till följd jämväl en sådan delning af befogenheterna beträffande sistnämda område, att enhvar eger för sitt genom indelningen bestämda behof från sagda område tillegna eller eljest tillgodogöra sig de alster, jorden utan mänskligt arbete frambringar, och annan enahanda afkomst från densamma. Öfverskrider han vid separation af dylik afkomst sin nyttjorätt, blir icke han, utan alla samegare, egare af det afskilda, utan att han får ersättning för sitt på afskiljandet använda arbete. En analog delning af eganderättens innehåll kan ock förekomma i fråga om lösöre, såsom exempelvis om ett flere tillhörigt kreatur med lof underhålles enskildt af någon bland dem, i hvilket fall han blir egare af afvel, som under tiden faller af detsamma.

Kvotdelning är sålunda, om än det vanligaste och viktigaste slaget af rättighetsdelning, icke det logiskt gifna uttrycket för det, som är väsentligt för förhållandet mellan samberättigade, vare sig den gemensamma rättigheten är egande- eller annan rätt. Men man måste gå än längre. Begreppsmässigt följer af detta förhållande icke ens, att