Sida:Skriet från vildmarken.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


men nu då det var borta skulle han låta dem få se på annat. De skulle aldrig mer få ett rep omkring halsen på honom. Det hade han fast beslutat. I två dagar och nätter hade han varken ätit eller druckit, och under dessa dagar och nätter av ständig pina utvecklades hos honom en ilska, som bådade ondt för den som först skulle råka ut för honom. Hans ögon blevo blodsprängda och han förvandlades till en rasande avgrundsande. Han var så förändrad att icke ens domaren Miller skulle ha känt igen honom, och tågpersonalen kände en verklig lättnad, då de blevo av med honom i Seattle.

Där togo fyra karlar försiktigt hand om buren och forslade den sedan från godsvagnen till en liten bakgård omgiven av höga murar. En stor och grov karl i röd tröja, som var alldeles för vid om halsen, kom ut och skrev in ett kvitto i förarens bok. Buck gissade att detta skulle bli hans nästa plågoande, och han störtade ursinnigt mot burens spjälor. Karlen smålog grymt och gick efter en handyxa och en påk.

»Ni tänker väl inte ta ut honom nu? » frågade föraren.

»Jo visst», svarade karlen och måttade ett yxhugg mot buren.

De fyra karlarna, som hade burit in buren på bakgården, skingrades ögonblickligen, och från säkra platser uppe på muren beredde de sig att åse vad som komma skulle.

14