Sida:Skriet från vildmarken.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Sol-leks kämpade tappert vid varandras sida, blödande ur minst tjugu sår. Joe högg omkring sig som en dämon. En gång bet han en av fienderna genom ena frambenet, så att det krossades. Hycklaren Pike hoppade upp på krymplingen och bet honom i strupen med en hastig glimt av spetsiga tänder och en plötslig knyck. Buck högg en fradgande motståndare i strupen och blev översprutad av blod, då han begravde sina tänder däri. Den varma smaken i hans mun eldade honom till ännu större ilska. Han störtade sig över en ny fiende, men i detsamma fick han själv ett hugg i strupen. Det var Spitz som förrädiskt anföll honom från sidan.

Sedan Perrault och Fançois hade rensat sin sida av lägret, skyndade de sina hundar till hjälp. Den vilda massan av uthungrade vilddjur drevs tillbaka, och Buck skakade sig fri från sina angripare. Men detta varade blott ett par ögonblick. De bägge männen blevo nödsakade att vända om och försvara sitt övriga matförråd, varefter främlingarna åter angrepo draghundarna. Billee, som rent av blivit skrämd till tapperhet, bröt sig igenom den ursinniga kretsen och gav sig på flykt över isen. Pike och Dub följde honom tätt i spåren, och efter dem rusade alla deras kamrater. Då Buck kröp ihop för att ta ett språng och sätta av åt samma håll, såg han från sidan Spitz stå färdig att rusa på honom, antagligen för att

43