Sida:Stolthet och fördom.djvu/431

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

177

och han avlade sitt första besök i vår bostad aftonen före min hemkomst. Men han kunde icke träffa mr Gardiner, och vid närmare förfrågan fick mr Darcy höra, att din far ännu var hos honom, men skulle lämna staden morgonen därpå. Han ansåg icke, att din far var en person, med vilken han lika lämpligt kunde rådföra sig som med din morbror, och därför uppsköt han villigt sammanträffandet med den senare, tills den förre hade avrest. Han sade icke sitt namn, och till följande dag visste man endast, att en herre gjort ett besök i affären.

På lördagen kom han tillbaka. Din far hade då rest, din morbror var hemma, och som jag redan nämnt, hade de ett långt samtal.

De träffades åter på söndagen, och då fick också jag se honom. Saken blev icke avgjord förrän på måndagen; så snart den var klar, skickades ett ilbud till Longbourn. Men vår gäst var mycket envis. Jag förmodar, Lizzy, att, när allt kommer omkring, envishet är hans verkliga karaktärsfel. Han har vid olika tillfällen blivit beskylld för många fel, men detta är det verkliga. Ingenting fick göras, som han icke gjorde själv, fastän jag är säker på att min man beredvilligt skulle ha ordnat hela saken (jag säger inte detta för att få tack, säg därför ingenting därom).

De diskuterade saken både länge och väl, vilket var mer än någondera parten i fråga förtjänade. Men slutligen måste din morbror giva vika, och i stället för att verkligen få gagna sin systerdotter måste han finna sig i en problematisk utsikt att få heder av

12. — Austen. II.