Sida:Svea rikes häfder.djvu/346

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
324

det röda i regnbågen är brinnande eld, och himmelska vatten brusa omkring den. Den är stark, men skall dock brista för Muspels söner[1]. Först bodde likväl gudarne äfven på jorden. I midten af densamma byggde de Asgård det fordna, och Allfader insatte der styresmän att jämte sig bestämma menniskornas öden och vårda stadens angelägenheter[2]. Gudarna uppförde der ett tempel med 12 säten och ett högsäte för Allfader. Det var den största och präktigaste boning på jorden: menniskorna kallade den Gladshem, och der grundades det vida, gullstrålande Valhall. En annan skön sal upprestes åt gudinnorna; menniskorna nämna den Vingolf (Vännernas rum). Derpå anlade Asarne härdar; gjorde konstiga redskap, smidde rikedom, pröfvade på allt sin guda-förmåga, hade öfverflöd på gull och voro glade[3]. „De lekte i borgen med gyllne taflor”[4].

„De voro glade.
Icke var dem
brist på gull —

  1. Edda Dæmis. 13, 15. Grimnismál str. 29.
  2. Edda Dæmis. 9, 14. Völuspá str. 7
  3. Völuspá ibid. Edda Dæmis. 14. kallar denna ålder gullåldern.
  4. „Tefldo i túni” Völuspá str. 8. Uttrycket påminner om