för att söka sin föda. Efter 11 dygn blifva de orörlige och förvandlas till puppor, hvilka småningom få loppgestalt, som efter följande 11 dagar fullkomnas; och si så är den nya kolonien inom 4 veckor danad och utvecklad.[1]
Loppans lifstid beror af tillfället att para sig, emedan detta är yttersta målet för hennes varelse. Emedlertid nyss utkommen i verlden, begagnar hon sin medfödda gåfva att lyfta sig i högden och till afstånd flere 100:de gånger större än hennes egen längd. Hon gör således de vidsträcktaste resor, besöker obekanta orter, framtränger djerft på de otillgängeligaste lönställen, gynnad så väl af sin smidiga yta, sin pansarlika beklädnad, som af sina långa häftyg och de fina borster hvarmed hennes delar äro besatte.
Men alla dessa Loppans utsväfningar, åsyfta att tillfyllestgöra hennes blodiga aptit medelst ytans punkterande på dem af den däggande klassen, hvilkas nära bekantskap hon äger naturligt anspråk att göra; först och främst hos djurens Herre, och som det påstås, helst hos dess vackra hälft[2], och dernäst hos hunden bland husdjuren, samt haren, räfven och kanske flere af vildmarkens åboer.
Det är svart att säga, huru Loppan är nyttig i djur-ekonomien. Hon följer sin bestämmelse som ett lefvande koppningsmedel. Men af alla lifvade varelser röner hon likväl det olyckligaste öde. Hatad och förfölgd för sin qvickhet, faller hon ett hvardags offer, ofta äfven för de skönaste fingrar, hvilkas ägarinna visst icke följer den helige Francisci och hans Ordens exempel, att räkna sådana mord till dödliga synder. Att spara sig förebråelser, kunde andra nyttiga upfinningar användas. Harskin brukas t. e. i Dalarne, att lägga emellan sängkläderne såsom förträffligt samlingsställe för gästerne. Antidoter och skyddsmedel kunna äfven vinnas genom bruk af Poleya, Kyndel, Surkullor, Ahl-löf och Jungfru-tvåls-polygon, då desse på behörige ställen spridas och utläggas.
Men må det icke eller förtigas, att snille ej eller saknats för uptäckten af en ordentelig Loppfälla. Den rönta fördelen af dess lyckliga bruk är oss väl obekant; dock är det säkert,
- ↑ Den urgamla fördomen om Loppans tvetydiga ursprung från smuts, damm och afskräden, anse vi således knapt nödigt att nämna, än mindre att bestrida. Att namnet Pulex kan härröra af Pulvis är icke orimligt, tillskapadt i okunnighetens tidehvarf, och må hända, har historien om Lopporne från det med Moses staf uprörde stoftet i Egypten, en dylik uprinnelse.
- ↑ Linn. Faun. Sv. p. 479 Habitat in hominibus, præsertim fæmnis, antumno vulgaris. I Opizii Jocos. Dissert. omtalas
