Dylika rön, förnyade och anställde med flere Arter af samma Slägte, gåfvo Herr Spallanzani lika utslag, i följe hvaraf, då han fullt trodde, att de fyra sinnen, som ännu återstodo hos Flädermusen, icke kunde ersätta den förlorade synen, det vore sannolikt, att en ny Organ, och må hända ett nytt sinne, som vi icke äga, då sättes i verksamhet. Flere Naturforskare, som eftergjort försöken, hafva ock besannat de ofvan anförde fenomen, hvilkas orsaker man, vid närmare pröfning af Herr Spallanzanis sats, trott sig böra söka i den utom kroppen vidgade hinnlika huden och dess flerfaldiga bihang. Genom desamma äger djuret en stor verld utom sig, och kunskaper inhämtas om flera ting som icke äro för andra märkliga. Försedde med dessa känslans verktyg, tarfva Flädermössen icke ett omedelbart vidrörande, utan för att veta afståndet af andra kroppar hafva de nog att nalkas luften som är emellan dem och föremålen, och märka sättet, huru den motverkar deras utspända hinnor.
De vingfotades framfötter äro så danade, att de tjena dem både att dermed gå såsom andra fyrfotade djur, och att flyga likt Fåglarne. En sådan besynnerlighet beror af de benens form som bilda skelettet. Skulderbladen äro stora, nyckelbenen särdeles starka, och bröstbenet utgöres af tvenne stycken. Armens ben är mycket längre än lårets och äfven tjockare. I allmänhet äro ock alla de främre delarne, såsom mest bidragande till flygandet, utmärkt större och fastare än de bakre. Jemförelsevis eftergifva icke heller deras bröstmuskler Fåglarnes.
När Flädermusen sitter på marken, hvilar han på bröstet och buken, och stödjer sig för jemnvigtens bibehållande på handlofven, på den utåt vända tummen och på bakfötterne. Nu äro händerne sammanlagde, fingrarne inneslutne mellan handbenen och framarmen, hvilka å ömse sidor ligga tätt jemte hvarandra, och äfven huden så packad att den icke märkes. Vill Flädermusen då röra sig från stället, så utsträcker han den ena handen efter den andra, och söker fäste för tummarne, hvarefter följa fötterne med klorna framåt vände. Der fäste icke saknas, kommer han ock temmeligen fort, men klättrar ändå bättre. Någon gång räcker han ut bägge händerna och håller sig dermed fast, flyttar så fötterna bakom och medelst lyftning häfver sig framåt. Detta sker likväl blott då, när dagsljuset besvärar honom, och der utrymmet är så litet, att
