Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 291 —

Mer öfvad i sin konst, sin styrka krigarn kände;
Med mera färdig hand han dödens redskap vände;
Och viss att segern få han trygg mot faran gick.—
Ej mot en nygjord här du dina stridsmän drager,
Nej, härdad uti fält, och lönt med krigets lager,
 Och van vid dödens blick.

Han nämnes icke mer, hans loford har försvunnit,
Den store höfvidsman[1], som hundra segrar vunnit;
och äran öfvergaf hans namns odödlighet.
En ynglings hjeltemod ifrån hans hjessa ryckte
Den välförtjenta krans dess kala hufvud tryckte;
 Hvad lyckans flygtighet!

Fly, grymme Wallenstein, och segerfanan lemna;
Din flykt är din triumf; han nalkas som skall hämna:
Din lycka var ditt namn; din grymhet var ditt mod;

    Ingen har så noga som han följt den militäriska princip, som Alexander, Jul. Cesar, och i sednare tider Grefven af Saxen, så högligen yrkat, nemligen att en liten, väl öfvad, och väl försedd armé, under en käck General, är oändeligt skickligare till stora företaganden, än en oomfattelig och ovig massa, som man hvarken kan disciplinera, underhålla eller transportera. Vår tids Generaler äro ej annat än härförare för oräkneliga asiatiska horder. De tro sig ej säkra, om de ej äro omgifne af en myckenhet, som hvarken öga eller begrepp kan omfatta. Också stå de nästan alltid på samma ställe. Alexander gick från Macedonien till Indus, Cesar från Tagus till Nilen, och Gustaf Adolph från Mälaren till Rhen, hvardera med omkring 30 tusen man. Om vår tids Generaler med 300,000 kunna avancera 10 mil, så anser man dem för oförlikneliga.

  1. Tilly.