sina betydelser, hvilka ofta först när behofvet är för hand, röja otillräckligheten af all försökt öfversättning; dels äfven i sjelfva tyngden, stelheten, obehaget af vissa påstådda försvenskningar; men framför allt i sjelfsvåldigheten af det allmänna umgängstalet, som för större beqvämlighet nästan alltid behåller de fransyska orden, och gör derigenom de i svenskan motsvariga, äfven för skrift, särdeles i familjär styl, obrukliga. Ty hvem finner ej att de måste blifva det, genom den tröghet, den osmidighet, med ett ord, det anseende af pedantism, som alltid åtföljer ord undflydda af det allmänna umgängs språket, aldrig upplifvade af samtals-snillet, och endast gömda, för att i skrift nödfallsvis utbytas emot främmande?
Man kunde uppfylla hela sidor med exempel härpå. Ett och annat torde göra tillfyllest. Man kan öfversätta Journal med Dagbok, men är en Journal alltid en bok? Ville man bruka Dagskrifter, Veckoskrifter, Månadsskrifter, så frågas: är det ingen åtskillnad af betydelse dem emellan? Argus var en Veckoskrift, och var ej en Journal. Låtom oss då föreslå lärda dagskrifter, veckoskrifter, månadsskrifter; men sjelfva Journalisten, huru nämner man honom på god svenska, utan en släpande vidlyftighet?
Älskare, medälskare, medtäflare, äro ofta försökta öfversättningar af amant och rival. Men hvem brukar dem i umgängstalet? eller
