sammanfogade i några svenska ord, härrörde från runan thor, och ej från det latinska th. Romarne hafva utan tvifvel tillagt dessa h, för att visa huru de från grekiskan lånta orden rätt borde utsägas; men då den grekiska aspirationen icke blifvit i vårt uttal öfverflyttad med sjelfva orden, kunna tecknen med fullt skäl kallas onödiga, och räknas bland besynnerligheter i vårt skrifsätt, åtminstone i alla de ord, hvilka, oaktadt deras upprinnelse, nu mera böra anses såsom svenska. Så väl härom, som om bruket af de öfriga latinska ljudtecknen, uppgifvas Akademiens tankar i Afhandlingen.
Då Christendomen infördes, fingo vi helt visst ur Engelskan flera ord. Begge språkens gemensamma ursprung, som vid denna epok visade sig i en större likhet än nu för tiden, gjorde dock införlifvandet af dessa ord lätt, och utan betydlig verkan på uttal och skrifsätt; och skulle någon sådan hafva inträffat, förlorar den sig i en ålderdom, der undersökningen blifver svår, om icke omöjlig.
Danskan hade vid Kalmare Unionstiden en ännu större likhet med svenskan. I begge språken voro orden till större delen desamma, och skillnaden bestod förnämligast i deras uttal, böjningar och ändelser. Under danska väldet blef åtskilligt af danska uttalet och af danska böjningarne öfverfördt till
