Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/366

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 362 — kunna med godt samvete plocka rosor på den rika blomsterplanen, utan att en sådan liten ar- tig stöld behöfde vara beledsagad af någon fruk- tan för upptäckt. Men på det hela ser jag in- tet ondt häruti, ty det är ej allom gifvet, att va- ra uppfinnare, och hellre än att sjelf hopspinna mindre lyckliga saker, må man gerna hos andra skaflFa sig ämnen, blott man sjeliständigt bearbe- tar dem. Sådant har varit sed i alla tider, och är ingenting att tadla; åtminstone är ]ag strax fkrdig , att gifva aflösning för så älskvärda synder. Vi komma härifrån till Calderon, hvilken man i allmänhet i Tyskland uppsatt högst bland de nyares dramatiska skalder, då man ensamt ät Shakspeare velat inrymma en plats bredvid. A. W. Schlegels omdöme är, sammanträngdt till (% ord, följande: 9>Calderon är skald, om nånsin man kan vara det. Hos honom ha alla förtju- sande egenskaper af den romantiska diktkonsten förenat sig: det etheriska, idealiska, Ijuft fanta- stiska; för honom är tillvarelsen ej mer någon dyster gåta. Sjelfva tårarna afspegla himmelen, liksom den i solskenet tindrande daggdroppen på blomman. Hvardagslifvet öfverdrager han med en slöja af svärmiskt behag. Heder, kärlek, svart- sjuka, äro de rådande dri �Fjädrarne, men alla har han förädlat, långt utöfver hvad Österländningar- ne förmått; en upphöjd sedlighet, hvilken helgar handlingssättet, utan afseende på följder, ligger till grund för det hela. Det theatraliska persj^k- tivet är i hans ögon det förnämsta; ocköå har in �