Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 41 —

sådant behöfver ej denna mans rykte, men i en teckning af de förhållanden, som sammanbundo hans lednadshändelser med Fäderneslandets.




Under det ibland Svenska folkets tidehvarf, som kallades frihetens, men var våldets, i en af dess vederstyggligaste skepnader, föddes och uppväxte Adlerbeth. Allt djupare och djupare sjönk detta tidehvarf ned i förderf, men ifrån sin första bättre ålder bibehöll det dock länge, ehuru till slut mera i plägsed än sinnelag, en af dess stora män stadgad aktning för lärdom. Man har i våra dagar med rättvist beröm omtalat den skicklighet, som då i allmänhet utmärkte Statens Embetsmän; men dervid icke alltid ihågkommit, att den var frukten af studier, hvilkas gagnelighet såsom allmänna bildningsmedel man nu ofta förnekar, och af ett undervisningssätt, hvars noggrannhet man anser tidförödande och derföre strängt fördömmer. Ännu var icke, inom kretsen af Rikets yppersta Herrar, Höpken, med Tacitus i själen, en sällsamhet, utan endast den främste ibland många likar; ännu kunde, såsom han, en stor del af Statens Embetsmän ställa, mot smälek och förföljelser, den sinnesstyrka, som mångåriga öfningar, för att tillegna sig det Romerska språkets kraft, hade hos dem danat, samt ett sedermera fortsatt umgänge med Romerska tankar bevarat och förhöjt. Så, som desse män blifvit uppfostrade, uppfostrades ännu de fleste ynglingar, som voro ämnade åt