något af dess lagliga frihet åter. Talma studerade Engelska scenens prydnad, Kemble d. ä., och visade sina landsmän, huru mycket sanning, natur och enkelhet äro öfver en tilltagen och tvungen värdighet. Djupast stod ändå tidehvarfvet i skuld hos Fru Staël. I skriften De la Littérature uppenbarade hon redan ett djerft och öfverlägset snille. I hög grad originela, ehuru ofta något sofistiska, äro hennes åsigter af den allmänna odlingens framsteg, samt af möjligheten och nödvändigheten af en stigande fullkomning genom tillväxten af idéernas massa. Man beundrar hos henne lika mycket den djupa spekulationen, den träffande och underhållande framställningen, och den poetiska hänryckningen i språket. Uti afhandlingen De l’Allemagne visade hon åter, att Tysklands moraliska, intellektuela och æsthetiska bildning var hennes egendom, och att hon beherrskade den med en sjelfständighet, som anstår författare af första rangen. Det är yttradt, att vännen Schlegel (A. W.) ingifvit henne satserna. Sådant kunde, med möjligt hopp om sannolikhetens sken, sägas om en skriftställare, hvilken ej innehade den fria och öfverskådande ståndpunkt, som Fru Staël. Skulle ock hvarje detalj ej blifvit af henne sjelf pröfvad, såg hon dock allt med egna ögon och snillats anande siare-blick. Emedlertid, huru sig härmed ock må förhålla, kastade hon, genom sitt verk, tusen gnistor ut i verlden, och hennes landsmän blefvo ej de, som ensamme icke antändes. Det var ingen vanlig införsel af
