och Valborg, Correggio, m. fl. Till en starkare klass kunde man räkna kanske Hakon Jarl, Stærkodder, Palnatoke, ehuru ändå den rätta friskheten och hugfulla känslan icke är deras egentliga förtjenst. — I Frejas Altar har Oehlenschläger visat, att han ej saknar talang för komedien. Detta stycke är deraf en egen art, hvilken, utan att vara djupt humoristisk, likväl är poetisk och underhållande genom ett godt skämt.
Ingemann och J. L. Heiberg (d. y.) äro vidare de författare, hvilka i Danmarks sednaste vitterhet gjort mera uppseende. Den förre fick genom sina tragedier ett namn. Handlingen har i dem vanligen en viss liflighet, och är väl motiverad; men charaktererna äro obestämdt hållna och svagt individualiserade. Eljest är han älskvärd, ehuru alltför sentimental. Han är ock den förste, som i den nyare romanens form tecknat det Nordiska lifvet. Valdemar Seier är derpå ett intressant exempel. Om ock lärjunge af Scott, är han ingen slafvisk. — Heiberg åter har vunnit rykte genom komedier och vaudeviller. Öfverhufvud taget, har Danmarks komik intet humoristiskt element, utan upptager blott det rent löjliga. Heiberg har i sina taflor mycken ledighet, qvickhet, raskhet och theatral förtjenst; men har ej nog koncentrisk styrka. Han är Danmarks Scribe, fastän något mer komisk, men också utan att äga dennes finhet. Denna dramatik är en teckning i profil, ett lätt utkast, med halfdager och flygtig nuancering.
