En plan af så stor vidd, som den Grefve Wachtmeister hvälfde, syntes ock verkligen öfverstiga rikets förmåga. Att bringa en alldeles förfallen flotta till välmakt, att tillika fullkomna en ny Amiralitets inrättning, var svårt, då hvartdera af dessa företag fordrade utomordentliga tillgångar, och Statsverket deremot icke, utan nog besvär, kunde bestrida de vanligaste utgifter. Grefve Wachtmeister uppgaf då en fond, som väl icke genast lemnade betydlig inkomst, men hvilken, igenom den erhållna freden, för hvar dag borde ökas vid en tilltagande handelsrörelse. Konungen biföll sådant: Grefve Wachtmeister fick till flottan anslagna de så kallade Difference-medel, eller de afgifter, som halffria handelsfartyg i Sjötullarne erlade till högre belopp än de helfria; och som Konungen dervid yttrade, att hela denna angelägenhet lemnades till Grefve Wachtmeisters enskilta förvaltande, så blefvo dessa medel använda till Amiralitetsverket i allmänhet, både till Örlogsskeppens byggande och den nya anläggningens fortskyndande framgång.
På så lindriga villkor för det allmänna, uppställdes Carlskrona, och den flotta, hvilken första gången gaf Sverige ett rättmätigt anseende bland Europas Sjö-makter, tryggade grannsämjan med Danmark och utbredde säkerhet öfver hela riket. Hade tidernas vidrigheter sedan uteblifvit, så hade denna flotta kunnat föra Sverige ännu längre fram; men stämplingar, kände
