Och trygga hennes fjät, men ej dess frihet fjättra,
Ledsagande och ledd, går konsten vid dess hand,
Och fäster på sin mor behagens blomsterband.
Hvart bröst har känsla fått: blott väcken den, befrämjen
Dess lif till mognans stund, dess vilda utbrott tämjen!
Men varsamt, — utan hot och föreläsningsljud;
Förvillen ej dess gång med goda tonens bud!
En lexa ger ej vett, decencen ger ej seder,
Och bräcklig blir den dygd, som farhågan bereder.
Med ögat på ert barn, men på er sjelfva mer,
Betänken all den följd som efterdömet ger!
Exemplet, understödt af kärlekens förmaning,
Är främsta villkoret för mensko-andens daning.
Jag lyckönskar den själ som, i sin oskuld säll,
Ägt från sin första stund, i fäders stilla tjäll,
Ej annan eftersyn, in den som dygder föder;
I himlen, blott en Far — på jorden, endast bröder.
Med verlden obekant, tills dygd och religion
Dess hjerta helga fått, och stadga der sin thron,
För henne lifvet visst skall blifva pligtens bana,
Det ädla ett behof, det nyttiga en vana,
Och hvarje af dess dar, fast glömd af ryktets ljud,
Upptecknas, dyr och skön, af hjertat och af Gud.
Men ack! hvar finnas de, de sälla stilla öar,
I hvilken fridsam famn af obefarna sjöar, —
Dit ingen seglare från en förkastad verld
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/76
Den här sidan har korrekturlästs
— 72 —
