STUDIET AV SVENSKA FOLKTYPER — ETT BETYDELSEFULLT LED I SLÄKT- OCH HEMBYGDSFORSKNINGEN
ARBETET »SVENSKA FOLKTYPER» UTGÖR DET FÖRSTA
målmedvetna försöket att i stora drag lämna en översiktlig framställning i
bild av olika folk och rastyper inom ett och samma land. Det har
naturligtvis icke varit möjligt att åstadkomma en finare nyansering av folktyper från varje
landskap. Härför kräves en långt mera ingående kännedom om folket i bygderna
och dess utseende än den vi hittills äga.
De svenska folktypsutställningar, som under året anordnats på fem olika platser i landet, nämligen i Stockholm, Uppsala, Gävle, Visby och Göteborg, ha sporrat många, som förut stått likgiltiga inför frågor av dylik art, att med liv och lust ägna tid och krafter åt detta studium, och det stora intresse, som från allmänhetens sida kommit utställningarna till del — de ha besökts av inemot 40.000 personer —, vittnar gott för framtiden. På några ställen i Sverige och Svensk-Finland ha även hembygdsföreningar eller andra kulturella sammanslutningar börjat stödja folktypsforskningen. Så har t. ex. skett i Dalarna, i Roslagen och i Hälsingfors. Det är ett glädjande faktum, som borde mana till efterföljd litet varstädes.
Genom de för utställningarna tagna bilderna har den nya rasbiologiska institutionen i Uppsala, för vilken folktypsbilder under de två senaste åren insamlats av forskare, konstnärer, fotografer o. a., fått sina samlingar väsentligt ökade.
Vi böra emellertid, innan det blir för sent, flitigt arbeta på att ytterligare samla karaktäristiska typer från skilda delar av Sverige. Helt säkert vore det en tacknämlig uppgift för en hembygdsförening att i samråd med en rasbiolog utgiva en hel serie folktyper från sitt landskap, t. ex. från Dalarna, Gottland, Bohuslän, Skåne, Blekinge o. s. v.
Folktypsstudiet kan och bör gå hand i hand med personhistorisk forskning, och även bli en gren, som tillkommer hembygdsvården. Släkt- och hembygdsforskningen har sålunda här ytterligare en kulturell uppgift att fylla.
En stat består, som vi veta, ej blott av individer utan också av familjer och släkter. Släkterna i sin tur bilda folk. Fasta familjeband utgöra en kulturstats säkraste grundval. Det ligger i varje väl organiserad stats intresse att upprätthålla och ytterligare stärka en dylik samfundsordning, som visat sig nyttig sedan urgamla tider.
Ett villkor härför är, att vi skaffa oss kunskaper rörande ett stort antal släkter under en följd av generationer. Vi måste erkänna, att det ännu fattas ofantligt mycket, innan vi nått fram till detta mål. Dithän måste vi dock en gång komma förr eller senare.
Aldrig må vi glömma, att ett lands största rikedom är dess eget folk, förutsatt att det är av god ras. Vi svenskar äro i det hänseendet ovanligt lyckligt
