Sålunda skriver en framstående utländsk läkare och universitetslärare, prof. Rüdin, schweizare till börden, bl. a. följande:
»Släktforskningen måste bedrivas på ett fullt systematiskt sätt, och de, som ägna sig däråt, må uppfatta sådant arbete som ett levnadskall.
Vi måste städse ha klart för oss, att familjeforskningen står i nära samband med experimentalbiologien. Vi måste gå tillbaka i tiden och kollateralt inom släktena, men i ännu högre grad ha vår uppmärksamhet riktad på framtiden, så att vi för våra efterkommande må kunna samla de data, som vi själva sakna hos föregående generationer, för viktiga slutsatsers dragande.
Våra efterkommande må sedan arbeta på den grund, som vi lagt. Det är ett verk, vars fulländning endast kan ske i framtiden. Vi måste noga akta oss för att draga alltför hastiga slutsatser, ty som saken nu står, kunna vissa viktiga frågor ej lösas förrän då. Ett betydande material måste emellertid samlas, och det bör ordnas och bearbetas vid särskilda forskningsinstitut, som böra inrättas i olika länder. Dessa komma att bliva till omätlig välsignelse för folken.
Med tanke på de enormt stegrade och oavlåtligt stigande utgifterna inom alla länder för defekta och urartade människor av skilda slag kan ett skyndsamt genomförande av dessa förslag betraktas som en absolut nödvändighet, ja, som ett nödvärn från staternas sida, som deras självbevarelsedrift bör framtvinga.
De viktigaste problemställningarna för sådana forskningsinstitut äro redan givna. Det är endast vilja och penningmedel, som saknas.»
Uppsala i november 1919.
