Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Religiösa och moraliska dikter.


Ode öfver Exodus XXXIII: 18, 20; XXXIV: 5, 6.

Du makt, du varelsernas källa,
Du tids och verldars upphofsman!
Du grund, ur hvilken tingen qvälla,
Du högst af hvad jag tänka kan,
Du väsen öfver alla väsen,
Som himlakroppar, minsta gräsen,
Ett gudomsmärke velat ge,
Som dig i stort och smått förklarar,
Som gör, att allt är till och varar;
Låt mig din herrlighet få se!
 
Låt denna del af kraft och tanka,
Som du till menska har beredt,
Ej blind, ej mörk och oviss vanka
Om dig, när hon naturen sett.
Naturen hög, beständig, präktig,
Predikar: den är stor och mäktig,
Som mig bevarar, alstrar, bär.
Allt vill en evig Allmakt båda,
Men ho är den dig rätt kan skåda
Och säga, Herre, hvad du är?

I hvilken bild skall jag dig dyrka?
Hvad var du, förr än tiden var?
Hur gör du, underfulla styrka!
Hvad blir du, om allt ända tar?
Består du af ett ljus, en låga,
Förenad vishet med förmåga,