200
Som vår buse folket målar
Katten, hvilken oförrätt!
På hans ögons ljusa strålar
Hvem kan se sig fyllest mätt?
Stämman — himmel, hvilken stämma! —
Hade fört mig till hans fot,
Om en ovän, att mig skrämma,
Icke användt allt sitt hot:
En kalkon, med ifver väpnad
Mot min lyckas blida sken,
Fylde mig med sådan häpnad,
Att jag sjönk på mina ben.
Det är den man måste kalla
En förfärlig Excellens,
Men för katten nederfalla
Med en skyldig reverens.» —
Råttans mor, som verlden känner,
Ropar: »Unge, lär en gång
Mäta faran, skilja vänner,
Förr’n du vågar än ett språng.
För högmögende, som skrika,
Hjeltar uti ett qvarter,
Må du ej ur vägen vika;
Det är skrik och intet mer.
Men för smilare, som jamma,
Akta dig, de äga klor,
Som en gång dig skola ramma,
När du minsta faran tror.»
