226
De skola dig i rocken fatta
Och dig till döds med qväden matta;
Hvart ögnablick skall skicka fler.
Till liten försmak af det sälla,
Så vill jag några droppar fälla
Af det som då skall regna ner:
»Min Clio! lilla kärleksguden!
»Kom, stäm nu upp min stumpa fjär,
»Då jag om brudgumen och bruden
»I hast så välment, ödmjukt, qvär.
»Jag ropar ej din hjelp umsonsten,
»Han är Gud i läkarekonsten.
»Herr Antonius månd han heta,
»En vacker, dejlig ungersven,
»Som döden gett mång knäpp på nosen.
»Gud signe rosende turkosen
»Han får, den perlan Margareta;
»Ty han har lärt vetenskapen
»Af grund; och han är en stor hata-
»Re af här verldsens snöda flärd;
»Så får han den som kan sig mata,
»Den himmelen hafver beskärt.
»Han aldrig pliktat straff och böter,
»Dess är han såsom solen söter:
»Trots den honom annat säger på.
»Och hon sin får på silket beter,
»Dygdglänsand’ bägge som trumpeter,
»Hon aldrig burit vattuså m. m.»[1]
Hvad tycker du, min vän, om detta?
Är nu ej tid att göra bot?
Ack, drif mig ej att mer berätta
Om hvad jag än har qvar af hot.
Besinna dig vid detta lilla.
Jag vill dig fattig ej så illa,
Att plåga dig till minsta del.
Men om du mig till gerning tvingar,
Skall Dagligt Allehandas vingar
Snart föra kring ditt straff och fel.
- ↑ Parodi på tidens dåliga gratulationsverser.
