290
oss under syndens och dödens våld; ärebegär återlockar oss att söka nåd och försköning; ärelystnad har styrt Augusti berömliga regering, ärevinning har våldfört en Tiberius och en Nero till de fördömligaste gerningar: längtan efter ära sätter oss alla på lyckans hjul och under lyckans hufvudyra omhvälfning. Anse vi oss alltså antingen som kristne som bjudande eller som lydande i verlden, så äro vi alle mer eller mindre af ärefebern angripne. Äran blodstänker de vildaste fält, äran blodsölar de renaste vatten, äran vinner med en ringa flock folk de herrligaste segrar, äran lider med otalig härsmagt de skamligaste nederlag, äran skapar hederskonungar, äran förvandlar folkets fäder i folkets rofdjur; äran bygger hus, hedrar konster och utdelar penningar ibland menigheten, äran kullrifver sina egna händers verk, hon föraktar och ratar vett och dygd, hon tager med bister uppsyn och glupsk åtgärd igen hvad hon nyss gifvit hafver; äran förer en del af sina dyrkare till högsta anseende och lägger en annan del på stupstocken.
Sådan och vida mera är ärans verkan. Hvadan händer slikt? Jo, äran, lyckan och kärleken äro blinda och äga måttligheten, försigtigheten och eftertanken till ledare: desse trenne väktare äro ej alltid nog muntre och ofta åstadkommer ett enda ögonblicks slummer en obotlig skada, då den öfvergifna blinda faller i gropen.
Här ledas vi åter som under alla våra skäliga betraktelser till en vördsam förundran öfver Guds försyn och skickelse.
Huru kunde väl en menniska äga sin fria och ohindrade vilja, om hon icke under all sin drift ägde valet af ondt och godt?
Min nådige herre! Oftast har jag Eders Kongl. Höghet förestält, huruledes en konungs högsta äremått ej består i den prakt, höghet och eftertryck, som dess säte omgifva, utan i den lycksaligheten att råda öfver undersåtarnes hjertan och att vara allmänt älskad; men ännu har jag ej, som jag mig påminna kan, berört all den tacksamhet, som konungar äro sina undersåtares ärelystnad skyldige.
O huru uselt vore det land, der all äregirighet vore utslocknad! o huru illa blefve den öfverhet betjenad, under hvars regering ärevinning låge i dvala! o huru lam blef all verkställighet, om hvar och en, nöjd med sin lott, ej fikade efter indrägtigare vinning! Alltså är och blifver den verldsliga
