kindbenet, ja min sann, hon lät mig en gång kyssa sin hand, med lofven att så snart frun kom tillbaka pa landet, skulle vi ha bröllop; men nu, sedan denne bängeln börjat löpa bess efter henne,[1] skall I veta, hon sätter näsan i vädret. Hon vill knappt mer känna sin kära Hans, och mina äretitlar bestå nu uti »din lymmel» och »du sloker», ja hon kallar mig som oftast canaille. Hvad det är, må hin veta; utan tvifvel har hon lärt det af dig, du ...
Champagne. Hvad säger den coquin?
Hans. Huru skall jag veta, hvad den kocken säger eller den andra? Du djefvuls fransos du, här är ingen kock i huset. Min fru hade för tu år sedan en, de sa’ han var just en sådan fransos som du; men den ödde så mycket smör och gjorde så mycket larm i huset, att hennes nåde aldrig ville hafva någon kock mer. Men om du vill göra bekantskap med vår kokerska, åh hon, skall du tro, är en hjertans vacker flicka, Sara spisar[2] inte emot henne. Vill du, så skall jag ropa henne ut till dig; hon lärer så gastkramma din magra benrangel för dig, att bå’ sol och måne skola skina igenom dig, din ...
Champagne. Hör, Hans, ser du inte här en viss sak, som hänger vid min sida? Vertebleu, je t’assommerai, canaille!
Hans. Så, der känner jag igen hedersnamnet, Sara plägar gifva mig. Hade du inte det slags svärd att hota mig med, och jag man litet mer courage, än jag har, jag skulle lära dig en sådan dans, att du aldrig dansat maken i Frankriket, din ...
Champagne. Hvad muttrar du?
Hans. Åh, kära munsier, jag hölt på fundera med mig sjelf.
Femte inträdet.
Inkommer Sara till dem.
Sara. Hvad är för buller här? Nog hörs din röst, Hans, när något ondt är på färde, och alltid måste du vara
