Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25

Säll den som blir till ringhet född
Och lika fullt blir understödd
Af vett och rena tankar!
Han lefver ett lycksaligt lif
Och vet ej af det larm och kif
I stora verlden vankar.

När han sin sanna nödtorft har,
Och samvetsfriden till försvar,
Han, fri i låga marker,
För lyckans konster säker går
Och liknar efter tusen år
De stora patriarker.




En rätt svensk soldat.
Bröllops-lyckönskan.

Han är den fromma tapperhet,
Som vett med mandom blanda vet,
I honom kännes grant igen
Den gamla art af svenske män;
Se’n han oss blifvit rätt bekant,
Blir gamla Göters rykte sant,
Som syntes fabellikt och dödt,
Förrän han det ånyo födt.

Här har naturen fogat väl
Ett modigt bröst, en vänsäll själ;
Han bär uti sitt hjelteblod
Ett grufligt och ett kärligt mod:
Ett lejon, vid fiendtlig hamn;
Ett lam, uti sin makas famn;
En man, vid värja, eld och mord;
En jungfru, vid båd’ glas och bord;