Hans fader hette som han, Torbjörn. Jag vet inte, hvad tjenst han hade der ute i Polen, vid kommissariatet, men det vet jag, att han bragte en otrolig summa penningar med sig dädan. Med dessa och dem, han sedan fick igenom hvad del han hade i kaperierna i Göteborg, köpte han sig ett af de största godsen i riket, som denne hans son nu besitter; och som han hade hört, att samma gods i gamla tider tillhört en hos oss nu utgången familj, som kallade sig Ränterike, så använde han så väl sina penningar, att han fick någras förbön till att blifva adlad och att få upptaga detta alldeles bortglömda familjenamnet. Han gifte sig derpå med Fru Barbro Getuklöf och ville sedan inbilla alla menniskor, att han var af den gamla Ränterike-familjen, utsatte ock uti sin matsal till bevis deraf ett långt slägtregister, som han låtit ihopflieka. Ja, att så mycket mer visa sig gammalmodig, har han aldrig velat låta kalla sig annat än Junker Torbjörn och äfven förbudit äldste sonen i sin familj, man efter man, att bära annat namn vid förlust af hela hans efterlemnade egendom. Denne glopen hans son är uppfödd endast med högfärd och inbillningar, utan att hafvä lärt något annat hvarken i vett eller lefverne; han har satt sig i hufvudet att vilja ha dig till hustru, och att du inte skulle kunna neka ett sådant tillbud. Jag slapp honom alltså inte, förrän jag skulle skrifva med honom det bref, som han gaf dig. Men hvad tycker du om honom?
Fru Lotta. Det hände sig så lyckligt, att hans tölper af en dräng misstog Sara för mig, hvilket jag nyttjade så väl, att hon äfven fick agera min person emot honom sjelf och således emottaga både hans visit och frieri. Men huru kunde min far sända mig ett sådant kreatur?
Amiral Enterfelt. Huru bar han sig åt då?
Fru Lotta. Jag var så nyfiken att lemna dörren på glänt, så att jag kunde höra och se allt, hvad som gjordes och sades; jag kan inte just minnas allt, men det mins jag, att han rökte tobak, orenade mitt rum och bar sig åt just som ett svin.
Amiral Enterfelt. Gaf Sara honom då korgen?
Fru Lotta. Nej, hon tordes inte göra det heller utan min befallning; hon begärde tid till betänkande och gaf honom något litet hopp. I morgon skall han få svar.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Hvad svar vill du då gifva honom, min Lotta?
