348
gjort hans familj älskad och vördad i riket. Några flera år, bättre umgänge och mognare eftertanke, ja kanske ock en försigtig hustru, lära utan stor svårighet sätta allt till rätta hos honom. Blefve jag densamma, så tör jag svärja på, jag skulle reussera: jag skulle så hyfla dig, så hyfla dig, grefve, att du skulle ... hvad då? Jo, älska mig så mycket, som jag fruktar att jag redan finner hos mig böjelse att älska dig. Men jag skulle bygga slott i vädret nu, och det skulle blåsa bort? Pytt, hvad då igen! Jo, trå den Fiken, som derföre skulle sörja sig ihjel, säger jag; och deri skall jag vara far lik, hoppas jag, så länge jag lefver. En ung och vacker flicka, som gufar min kallade mig rätt nunnas,[1] och rik på köpet, sans vanité, måste vara en förbannad toka, om hon inte kan välja sig en man, just som hon vill ha’n.
Baron Stadig. (Sakta till de andra[3]). Hvad kan denne underlige sällen mena med sitt bugande? Jag vill fråga’n. (Till junker Torbjörn.) Vill Ni, min herre, tala med någon af oss?
Junk. Torbjörn. Ja’ är ingen herre, å inte vill jag vara’t; mitt namn är Junker Torbjörn Ränterik, och jag har sextusende daler silfvermynts bonderäntor, å det är mitt herrskap, om Ni vill veta’t.
Baron Stadig. Så mycket bättre för er, junker. Ni lär likväl inte ta illa upp, hoppas jag, att jag frågar, om Ni har något otaldt med någondera af vårt sällskap, efter jag tyckte, att Ni nicka’ till den ena efter den andra af oss?
