350
ljufunge, att göra narr af folk! Får ja’ fast dej, så ska’ du aldrig glömma, att du har bränt upp munn’ på Junker Torbjörn med ditt trollskap. (Spottar mycket och ofta.)
Baron Stadig. (De andra gå emellan; men baron Stadig säger:) Gossen rådde min sann inte för er olycka, junker. Ni lär inte vara van vid denna dricken: han bör drickas så het, som man kan det tåla.
Junker Torbjörn. Han skulle ha sagt mej det förut, den slyngeln. Men tvy dej för drick, du gaf mej! Dricka Ni alla sådant tyg, go’ herrar?
(De svara alla ja.)
Junker Torbjörn. Det lär vara sjuklig tid här uppe hos er då, märker jag, efter Ni måste ta denna bäska läkedomen; ty jag mins, när jag var gosse i min dar och hade ondt af flen[1], att farmor min körde i mej just en sådan förbannad mölja. Ja, skam få mej, känner jag icke igen smaken! (Grinar illa och spottar.) Men hör, gosse, ge mej en sup bränvin, så vet ja’, hvad jag dricker. Ni säljer tocke, vet jag?
Bertil. Ja men! Hvad vill herrn ha för slag?
Junker Torbjörn. Kalla mej Junker, din lymmel! Kom ihåg, hur du har skållat truten på mej, du mordbrännare.
Bertil. Men hvad vill junker ha för bränvin?
Junker Torbjörn. Det bästa du har; men lät det vara kallt, det rår ja’ dej, eller vankar det klimpar, mins det.
Baron Stadig. Men får man fråga, junker, hvad angeläget ärende som bragt er hit? Någon ansökning i Kollegierna utan tvifvel?
Junker Torbjörn. Hör, go’ herrar, det kan vara er lika mycket, hvad jag har att göra här. Ni är ingen landtfiskal, hoppas jag, att Ni frågar efter, hvad folket gör. Jag vet inte, hvad Ni menar med kollegier: de kunna vara fisk eller fogel för Torbjörn, de få sitta länge nog i fred för mej, säjer jag.
(Bertil kommer in med ett lagom bränvinsglas och vill gifva’t åt Junker.)
Junker Torbjörn. Dra nu ända till blåkulla, din utbasade[2] tjufpojke du! Kallar du detta en sup? Ja’ kan knappt
