370
ett redligt, uppriktigt och tappert väsende, ett vänligt och nöjsamt umgänge, jemte en oföränderlig kärlek för fäderneslandet, trohet och lydnad för öfverheten gör i mitt tycke en fullkomligare adelsman än hundrade tusen anor. Den trägna ansökning, som jag ock nu gör hos er, min vackra fru Lotta, bör äfven öfvertyga er om, att jag hafver samma tanke om fruntimret. Jag ser hos er alla de fullkomligheter, som böra pryda ert kön, och dem vördar och skattar jag mer, än om I kunde nämna mors mormoder och så vidare ända tillbaka till drottning Disa.
Amiral Enterfelt. Åh, rör aldrig denna förhatliga strängen, min Lotta! Er tunga, kära qvinfolk, leker gemenligen mest på denna såra tanden,[1] som likväl måste alldeles uppryckas med alla dess djupa rötter, om eljest friheten skall hafva bestånd och här blifva någon enighet samt den derpå grundade allas välgång. Jag vill säga dig, min Lotta: ingen kan förakta din familj utan att antingen förakta din far eller hans farfar, som var en ärlig, redlig bonde. Föraktar han din far, så låt honom visa i sin slägt någon, som med mera möda, fara samt ärlighet bragt sig upp i verlden än han; föraktar han den redlige bonden, som var din fars farfar, så måste han ock vara så onaturlig att förakta första upphofsmannen af sin egen familj, som inte lärer mer vara kommen utur himmelen än andra, och som lärer aldra sist tillbaka nödvändigt hafva varit en god svensk bonde, eller något dylikt. Men, som jag sade, det hugnar mig, att det är allenast I qvinfolk, som löpa med slikt lappri; manfolken ha mera förstånd och billighet än så, min sann ha de så, min Lotta. Det är väl, det är väl.
Fru Lotta. Ja, min kära far, men det är dock med qvinfolken som jag mest måste umgås. Jag kan inte tåla att blifva sedd öfver axeln eller att icke hållas för jemngod med dem, som inte ha mer än jag sjelfva förtjent det hedersstånd, de förhäfva sig öfver. Kom ihåg er egen moster, styfmoster menar jag, baron Stadig, fröken Sisla Storlåt; huru ställer hon sig mot er halfsyster der? Det var länge, kan tro, innan hon vålade sig att se henne. Omsider lät hon beveka sig dertill, och kanske att, när de voro ensamma, hon var så familjär att kalla henne kusin; men kom någon främmande in, så hette hon mycket kallsinnigt »min fröken».
Fröken Sophia. Allt detta är sant, min hjertans du.
- ↑ Sår = öm.
