Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

90

Hans röst, som qväfd och bruten blifver,
Hans djerfhet, ungdom och hans ifver,
Allt detta en förtjusning gifver,
Och Daphne skulle ej bli rörd?
Han ropar: »Daphne, om de visste,
»Hvad ömhet genomtränger mig,
»Du visst din grymma stränghet miste;
»Min själ är uppfyld utaf dig.
»Om du min kärlek ej fördömer,
»Jag lifvets tyngd med vällust drar;
»För dig jag hela verlden glömmer,
»I dig jag hela verlden har.
»Min Daphne, låt oss begge smaka
»Hvad gudanöje kärlek ger.
»Ditt hjerta kan ej önska mer
»Än sällhet ha och ge tillbaka.
»Jag himlen i din uppsyn ser,
Jag äfven der min dödsdom skådar;
»Ett ord af dig mig lifvet bådar
»Ell’ ock i grafven störtar ner.»

Alexis tystnar, Daphne fasar,
Hon fruktar att Alexis dör;
Hon vet ej att, fast kärlek rasar,
Han sällan något lif förstör.
Alexis’ ömhet henne sårar
Och gör på hennes styrka slut;
Hans ögon fyllas af de tårar,
Som endast nöjet pressar ut.
I alla sinnen vällust smyger,
Hon hör ej eftertankens knot,
På hennes läppar själen flyger
Att ta Alexis’ själ emot.
»Alexis, se min ömma låga —
»Säg, är du nöjd? Jag älskar dig. —
»Ack, hvilken sällhet! — hvilken plåga!
»Alexis! — Du förlorar mig!
»Om du min oskuld icke vördar,
»Du mig i grafvens mörker för.
»Jag tillber dig, och du mig mördar;
»Ack, grymme, tål du att jag dör!»