Sida:Svenska barnvisor ock barnrim (1886).pdf/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
V. 57
FÖRORD.

Russwurm, Eibofolke oder die schweden an den kusten Ehstlands, Reval 1855; Werner, Vestergötlands fornminnen, Stockholm 1868; Eva Wigström, Folkdiktning, Köbenhavn 1880; H. V[endell], Om saga, sång och språk hos svenskarne i Estland, uti Album utgifvet af Nyländingar, Helsingfors 1878; samt slutligen från L. Borgströms ock R. Dybecks handskrifna samlingar i Vitterhetsakademiens ägo. De ur dessa källor tagna visorna äro utmärkta genom tillfogande af samlarens namn. Slutligen har jag med mina samlingar införlifvat äfven hvad som för mitt ändamål fans användbart i Uppsala landsmålsföreningars arkiv, hufvudsakligen Östgöta samt Öst.ra Smålands ock Ölands. Visor ur egna samlingar äro signerade med E. S., de ur landsmålsföreningarnas med Östg. lmf., ÖSm. Öl. lmf. o. s. v.

Publikationens syfte är i första hand att rikta den kulturhistoriska ock i någon mon äfven den språkliga vetenskapen med nytt material. Därför har jag anfört varianter i mängd ock gått till väga med all möjlig noggrannhet. I afseende på ljudbeteckningen har jag naturligtvis återgifvit de i tryck eller handskrift föreliggande visorna i den form, som de där hafva, men i egna uppteckningar, af hvilka somliga äro vid pass tio år gamla, brukat än högsvenska med tidskriftens stafning, än den grofva landsmålsbeteckningen, hvarom hänvisas till Sv. landsm. III, 2. s. 8, än någon gång den noggranna beteckningen med landsmålsalfabetet. Endast ogärna har jag brukat högsvenskan, men jag har ofta varit så godt som nödd ock tvungen. De egna uppteckningarna äro från de mest skilda håll ock omfatta mål från Bohuslän till Ångermanland. Under samlandet märkte jag snart, att det ej utan stor tidsutdräkt var möjligt att begagna ens den grofva beteckningen för ett för mig alldeles främmande bygdemål. Härtill kommer, att dessa rim sällan äro rent folkspråk. Ofta sjungas de nära nog på högsvenska, men oftast äro de en blandning. När därför en person meddelar en visa, kan ett ord första gången ha landsmålets form, andra gången högsvenskans. I lifvet råder således gamma brist på enhet som i denna samling. Icke häller i fråga om interpunktionen har likformighet kunnat vinnas af skäl som lätt inses. I fråga om visornas ordnande har det varit svårt att vinna full konsekvens. Först upptagas vaggvisor ock därpå öfriga