gilleshus, voro ej i besittning af samma privilegier som utöfvarne af »ärliga» yrken innehade, men voro deremot förpligtade till att utföra sådana »vanhederliga» arbeten, som uppförande och reparationer af galgar, när sådant var nödvändigt. I vissa delar af Tyskland lefver ännu på folkets läppar följande rim:
Der Leineweber schlachtet alle Jahr zwei Schwein,
Das eine ist gestohlen, das andre nicht sein.
I våra svenska skämtsägner, i rim och gåtor, spåra vi samma misstanke mot skräddarne, som här ofvanför blifvit uttalad mot de tyska linneväfvarne. Skräddaren öppnar i smyg svinstians dörr, galten rusar emellan hans ben, skräddaren skriker: »Se so!» (så) och ordstäfvet: »Se so! sa’ skräddaren, när han red på ornen» (fargalten) lefver ännu i Skåne. I skämtfrågan: »Hvarför kan hästen ej bli skräddare? — Derför att han äter upp allt fodret», röjer sig samma tanke på oärlighet vid yrkets bedrifvande, och i flere af våra skämtsägner förekommer samma drag.
Äfven i Sverige har mjölnareyrket varit illa anskrifvet. I en gammal gåta spörjes: »Hvilken man kan ej vara ärlig?» Svaret lyder: »Mjölnaren, ty han stjäl mjöl med kläderna», och äfven med honom och hans oärliga »tullande», syssla gamla sägner och historier.
De fördomar, som häftade vid dessa yrken, äro nu utplånade, men ända så långt fram i tiden, som under 1840-talet, förekommo de temligen allmänt bland Skånes landtallmoge, fastän de då ej framträdde alldeles öppet. Detta var deremot förhållandet med ett annat yrke, hvars idkare, utan vidare, både betraktades och bemöttes som ohederliga personer. Vi hafva ju nemligen äfven haft yrkesidkare, hvilka i likhet med Tysklands linneväfvare haft att utföra vissa af de »vanhederliga» arbeten, som kräfdes vid afrättningar. Nattmansyrket, eller som det allmänt kallades, »rackareyrket», ansågs i och för sig vanhederligt och utöfvades i Skåne endast af så kallade »tattare». Nattmannen, vanligen bosatt i stad, hade sina privilegier; lagliga eller sjelftagna vet jag ej, men säkert är, att det ej föll någon in att tvista med honom om rättighet till den tribut han utkräfde. För mitt minne står klart en mycket vacker, ung »nattmanska», som med häst och flackvagn årligen for omkring i min födelsebygd och upptog ett slags skatt, bestående af lin, ull, gryn o. s. v. Hon var väl klädd, förde ett käckt språk, uttalade sig djerft om saker, som ej angingo henne; men hon hade
