dagligen användes vid den allmänna matlagningen till hela hushållet. De djerfvaste bland den manliga tjenstpersonalen framförde då en begäran, att jerngrytan skulle slås sönder, och det var endast respekten för den stränge, handfaste husbonden, som skyddade såväl den oskyldiga grytan, som den lika oskyldiga kokerskan från handgripligheter.
Ännu återstod en dust: hästistret skulle skäras, hackas och nedsmältas, för att begagnas till lampolja i det stora hushållet. I ett tråg, hemtadt från ladugården, låg istret öfvertäckt med ett par långa, grofva handdukar; ännu hade ingen kvinnohand berört det afskydda fettet, men brygghuspigan hade lofvat, att mot extra ersättning samt högtidliga löften att ingen skulle få lof att lägga henne det till last, hacka och nedsmälta istret i bykpannan. Kom så en af husets döttrar från trädgårdsarbete och bad om vatten samt en grof handduk; hon tvättade sig om händerna och i ansiktet, aktade ej på pigans min, utan torkade sig på den framräckta handduken.
»Å fy, Karna, det var då både synd och skam!» ropade nu på en gång pigans två kamrater.
»Det var den ene af de två handdukar, som legat öfver hästens ister», förklarade de i djupt beklagande ton.
Aptitligt var det ju ej, men derom gällde ej frågan; det var skammen — i fall Karna komme att lida sådan — hvilken nu äfven måste drabba en af familjens egna medlemmar, hvilken kommit i beröring med något, som tillhört den döde hästen. Den unga flickan förstod detta och höll sig käck, fastän hon kände en smula kväljningar, men såväl Karna som hennes kamrater öfverföllos gång på gång af våldsamma kräkningar, innan det olycksaliga istret blifvit förvandladt till olja och tappadt på lämpliga kärl.
Nu var dock den gamla fördomens makt till en del bruten, men ännu lång tid derefter omtalades, hur andra husbönder sökt öfvervinna tjenstfolkets afsky för hästkött genom att samtidigt framsätta på bordet häststek eller biff samt någon tarflig, föga välsmakande kost af annat slag.
Nu, sedan nedslaktandet af hästkreatur ej längre anses som ett vanhederligt yrke, har motviljan mot förtärandet af hästkött nästan försvunnit och, egendomligt nog, företrädesvis bland den samhällsklass, som för ett halft sekel sedan värjde sig mest häftigt för att komma i någon beröring dermed. En handgriplig lemning efter
