gamla lärans förnämsta dag, torsdagen, måste dela värdigheten med den nyas, söndagen. Och konsekvensen häraf blef, att denna läras största högtidsdag, »tredje torsdagen i tor», också måste dela sin värdighet med någon af den nyas högtidsdagar. Men hvilken af dessa skulle det blifva? Jo, själfklart en torsdag, — om någon sådan fanns, och helst en som med afseende på tidpunkten för dess firande så mycket som möjligt sammanföll med »tredje torsdagen i tor». Härför hafva också alla de gamla föreställningar, som varit knutna till »tredje torsdagen i tor», samtlige öfvergott på skärtorsdagen, ehuru sjelfva ljuständandet härvidlag ej kommit att träda i förgrunden, emedan allmogen vid den tiden på året sällan tänder ljus under aftonen.
För att emellertid visa, hur man i folkföreställningen i våra dagar jämställer den gamla och den nya lärans märkesdagar, tillåta vi oss göra följande korta utdrag ur Eva Wigströms »Folkdiktning», delen II.[1]
På sidan 375 anföres efter »den kloke gubben» följande:
»Vill man straffa en, som förhexat eller stulit från en annan, så skall man en söndags- eller torsdagsmorgon stiga upp i den ondes namn före solens uppgång (kurs. af oss) etc.»
Och på sidan 367 i nyss anförda arbete heter det om den bekanta »Kloka-Anna» från Småland:
»Hon (d. v. s. Kloka-Anna. Anm. af oss) såg genast hur det hängde ihop med saken och sände det besked, att enkan skulle tre söndags- och tre torsdagskvällar gå till en ström (kurs. af oss), etc.»
Något egendomligare är det att se, när det bekanta tre talet skall delas mellan dessa båda dagar. Som karakteristiskt därvidlag anföra vi följande, jämväl hämtadt ur nyssnämnda arbete, sid. 275, efter Fiskarhustruns berättelse:
»Det är också ett både säkert och bepröfvadt medel, att antingen en söndagsmorgon och två torsdagsmorgnar, eller ock en torsdags- och två söndagsmorgnar å rad (kurs. af oss) lägga det sjuka barnet etc.».[2]
Om vi sammanhålla alla dessa fakta, skall det nog icke blifva svårt att inse, hvarför Kristi himmelfärdsdag, såsom firad på en
