Gotlands Medeltid, II, s. 83) — i ett pergamentbref från Upsala af år 1367 (a. a. s. 243) är = Sigh-ielmus, ej Sig-hielmus, ehuru dettas senare sammansättningsled naturligtvis är hjälm[1] (urnordiskt *Sigihelmaʀ), liksom den i Sighader är ett ursprungligt — haduʀ. Sighader är nämligen utan allt tvifvel samma namn som guldmedaljongens runskrifna (s)sigaduʀ och sålunda uppkommet af ett *Sigihaduʀ.
Detta uppdykande af ett så gammalt namn en enstaka gång så pass långt ned i tiden är särdeles lärorikt i språkhistoriskt hänseende. Det visar, hur försiktig man måste vara med att antaga ett personnamn vara utdödt. Det kan såsom detta lefva ett obemärkt lif under ett trefjärndels årtusen på någon enstaka ort inom kanske en eller ett par familjer. Och att det kommer fram i dagen kan bero på den tillfälligheten, att dess bärare råkat bli nämnd i en enda offentlig handling och att denna handling blifvit bevarad åt eftervärlden.
- ↑ För kuriositetens skull kan här nämnas, att i nyare tid, år 1705, ett adligt tillnamn Segerhjelm bildats. (Se Klingspor och Schlegel, Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättartaflor, s. 267).
