andekraftiga helgonet, var storslagen, och det är i sanning ägnadt att väcka vår förvåning, att ett arbete sådant som detta, så stort och omfattande, så kostbart och kräfvande, kunde utföras på den tid som då var, då landet var upprördt af så många inre oroligheter och ännu kände följderna af digerdödens härjningar, och med de redskap, som då stodo till buds fullbordas på en jämförelsevis så kort tid. Det var tidens offervillighet, visserligen till god del buren af mycken vantro och vidskepelse, som möjliggjorde det storartade verket, en offervillighet, hvilken vi, oaktadt dess skröplighet, icke kunna neka vår beundran. Det var det svenska folket, som byggde denna kyrka. Konungar och stormän gåfvo sitt understöd; höga och låga, rika och fattiga lämnade sina bidrag till det stora verket; alla ville de ära det svenska nationalhelgonet; alla ville hafva någon del i förtjänsten af denna Gudi förvisso behagliga gärning. Redan ganska tidigt synes Birgitta hafva tillförsäkrat sig kraftigt bistånd för realiserandet af sin älsklingsplan af dåvarande konungen Magnus Eriksson och hans drottning Blanka. I ett af dem år 1346 upprättadt testamente förordna de, att till ett tillämnadt kloster i Wadstena skola gifvas flera deras gods och gårdar i Östergötland och till högaltaret samt andra namngifna altaren i den blifvande klosterkyrkan skola skänkas en mängd mycket omständligt uppräknade och beskrifna gåfvor af skrudar, altarkläder, kyrkokärl och reliker, hvaremot de kungliga gifvarena förbehålla sig grafplats i midten af kyrkans kor, en grafplats som likväl icke kom att för dem tagas i anspråk.
Genom många förenade krafter blef sålunda den storslaget tänkta kyrkan bragt till fullbordan och för sitt ändamål invigd. Hon räknades en lång tid framåt såsom en af vårt lands förnämsta prydnader och var vida bekant öfver kristenhetens länder, tack vare det ärade och tillbedda namn, som det svenska helgonet vunnit, och som lockade långväga främlingar till hennes kloster och dess kyrka. Den stil, i hvilken kyrkan är uppförd, är den gotiska, men denna på ett själfständigt sätt använd, en stilart, som sedermera kommit till användning vid flera Birgittinerkyrkor i utlandet. Inga sirater och onödiga prydnader förekomma, inga eljest i medeltidens gotikkyrkor så vanliga symboliseringar, allt är enkelt och realistiskt samt — om man så vill — torftigt, men det hela verkar dock märkligt anslående genom sin väldiga kraft, sin imposanta storlek och sina rena linjer. Det tvifvelsutan vackraste partiet i kyrkans inre
