idkades här. Sveriges lärdaste professor hade varit munk i Vadstena. Urmakaryrket stod här så högt, att då Uppsala domkyrkas tornur, som förfärdigats af en Vadstenamunk, gick sönder, vågade sig ingen annan på med att försöka åter ställa det i ordning än vår store Polhem. Vadstenadiariet omtalar ofta en afliden munk såsom skicklig handtverkare.
Smädelser har man hört utslungas mot klosterfolket i Vadstena. Smädelse hade talaren i går förnummit i kapellet. Men lifvet var nog så godt i detta kloster. Därom vittnar drottning Filippas klara vittnesbörd.
Talaren meddelade sedan en beskrifning öfver klostret, hvilken beskrifning här icke kunnat återgifvas. I stället införes här en vy och en plan af klostret efter ett år 1822 utfördt kopparstick (fig. 5 och 6).
Hela föredraget vittnade om stor pietet för Vadstena kloster och dess folk. Särskildt framhöll talaren, att till detta klosters minnen höra sådana kvinnogestalter som Birgitta och hennes dotter Katarina samt drottningarna Margareta och Filippa. »Detta räcker», slutade talaren, »för ett århundrade.»
Öfveringeniör Lindvall yttrade därefter: Fornminnesföreningen åligger vid dess möte i Vadstena att så vidt möjligt söka vederlägga de beskyllningar för dåligt lefverne inom klostret, som under tre århundraden hopspunnits för att göra katolska läran förhatlig. Egennytta synes i början hafva varit hufvudmotivet. Konung Kristian I, som stundom lofvade gåfvor till klostret, — hvilka löften sällan infriades, — bemäktigade sig däremot vid andra tillfällen donationer, gifna af företrädare. Slutligen anklagade han klostret hos påfven, kanske i hopp att få det upphäfdt, men försöket misslyckades. Bättre lyckades detta för Vasakonungarne, då äfven i flera andra länder klostren tjänat ut och upphäfdes, men konung Kart IX styrkte rättvisan af den slutliga indragningen, enligt hvad sägnerna uppgifva, genom dikter om brottsligt lefverne i klostret, så t. ex. om det gamla ihåliga päronträdet, som han lät fälla och som befanns innehålla en mängd barnskelett; de nya protestantiska prästerna gåfvo honom härvid verksam hjälp. Under adertonhundratalet framkom ett nytt bevis, nämligen ett bref dateradt 1498, skrifvet af en nunna i Vadstena, syster Ingrid Persdotter, till hennes käraste välbördig Sven Axel Nilsson (Pontin tillägger namnet Roos, hvilket ej finnes i originalet); brefvet är långt och romantiskt; hon beklagar sin ställning och tillståndet i klostret, säger
