på denna tid. Vår källa är »Clemet Månssons och Hendrich Nilssons räkenskaper för Jemptelandz och Ångermannelandz Lappe Mark[1] pro anno 1568.»
Här finna vi under rubriken »Till minnes» först en utgift, som lifligt erinrar om en sed, som ännu lefver kvar hos våra dagars lappar. I skildringar från Lappland plägar det nämligen uppgifvas såsom en regel, hvarifrån man ej får afvika, att köpmannen vid marknader och dylika tillfällen först skall rikligen undfägna lappen med starka drycker, och när så skett, kunna affärer göras, men ej förr. Detta synes vara en gammal vana, som äfven iakttagits vid skatters indrifning, hvilken däraf troligen underlättats. Nämnda år hade de båda fogdarne »af sitt egit» utlagt litet, »för det de hålla lapparne förtäring, den tid de med dem köpslagade och uppburo skatten». De lappar, som Henrik Nilsson hade förplägat, voro tydligen från Ångermanland. Till antalet voro de 14 förutom deras hustrur och barn. Uti deras förtäring vid nämnda tillfälle uti två dygn hade han bekostat: 16 ℔[2] bröd, 3 t:r öl. 1 1⁄2 ℔ smör, 2 1⁄2 ℔ kött och fläsk samt 1 ℔ lax. — Clemet Månsson, som hade förplägat de jämtländska lapparne, specificerar ej sin utgift, utan talar blott om, hvad kalaset kostat i penningar, nämligen 12 mark. Men i stället få vi här veta, att det varade »uti två nätter», och att det stod hos länsmannen i Hammerdals gäll, som hette Michel Persson i Breda gård. Till honom hade fogden utgifvit den nämnda summan, för det att mannen »höllt lapparne kost» den nämnda tiden. De voro 7 personer »förutom kvinnor, barn och annat folk». De ångermanländska lapparne voro således jämt dubbla antalet.[3]
- ↑ Singularen har här ingen betydelse. När samma män skriftligen intyga, att denna räkenskap är i alle måtto oförfalskad, säga de sig vara lappfogdar uti Jämtlands och Ångermanlands lappemarker.
- ↑ ℔ är på denna tid liktydigt med L℔.
- ↑ År 1569 kommo i Jämtland »neder af fjället» 13 personer med hustrur och barn och härbergerades i tre nätter. Ännu så sent som år 1594 fortforo Umå- och Ångermannelapparna att vid skattens leverering »komma ned» med hustrur och barn. Deras förplägning var nu vida rikligare, åtminstone hvad rätternas antal beträffar. De undfägnades t. ex. icke blott med strömming, gädda, abborre och krampsill, utan ock med sik, lax och färsk fisk. Brännvin jämte svenneöl saknades ej heller. Kalaset synes hafva börjat, så snart de kommit till bebyggd ort inom landskapet. Det heter nämligen samma år: »Är uppspisadt till samma lappar i Grundonn, det är den första by, som de komma till i Umå socken, 1⁄2 t:a mjöl och
