Och Josef han gjorde, som Herren då bjöd
i Kristi födelsetimma
Gick ut och sadlade sin åsninna grå
tog barnet och dess moder och satte däruppå,
for in i det egyptiska landet.[1]
Att denna uppteckning icke lämnar oss visan i dess ursprungliga form utan att denna i följd af svikande minne hos muntliga meddelare blifvit mer och mer sammanträngd, är påtagligt, äfvenså synes den nuvarande första versen här såsom den färöiska visan angifva tillvaron af en eller annan föregående, som gått förlorad; men i alla fall har denna visa utan tvifvel likasom de förut anförda utsprungit ur en nordisk helgonsaga om St. Stephanus, som skulle kunna rekonstrueras ungefär sålunda:
Konung Herodes hade en tjänare Staffan, som, då han den natt då Kristus föddes, varsnade den strålande stjärnan af gudomlig ingifvelse för sin herre förkunnade att nu vore den judakonung född, som skulle frälsa all världen. Herodes vill ej tro detta, om ej den stekta hanen, som står framför honom på bordet, stiger upp, flaxar med sina vingar och gal. Men undret sker. Hanens styckade lemmar sluta sig samman, lifvet återvänder, och i full fjäderskrud flyger han upp på konungens gyllene stol, ljudeligen ropande: »Christus natus est!» Konungen blifver utom sig af skräck och i vredesmod befaller han enligt den färöiska uppteckningen sina tjänare att basta och binda Staffan samt utstinga hans ögon, men då den nyfödde Judakonungen låter banden brista och den bländade Staffan ser natten lika klar som dagen, föres han på konungens befallning utom stadsporten att där stenas.
Om nu, såsom vi vågat antaga, en sådan helgonsaga varit känd i Norden, är det väl också sannolikt att bland bevarade rester af
- ↑ De följande verserna, som icke mer sysselsätta sig med Staffan, äro
dock i ett annat afseende ganska märkeliga, då däri under heliga familjens
flykt till Egypten omtalas mötet med såningsmannen, som till följd af ett
underverk omedelbart fick skörda sitt utsådda korn och genom sin uppgift
om skörden lyckades förmå de utsända förföljarne att vända åter. Denna
episod öfverensstämmer fullkomligt med kataloniska och franska romanser
från 1200-talet. (Jfr. Wolf: Proben Portugiesischer und Catalanischer
Volksromanzen, Wien 1856 s. 136 och Reinsch: Die Pseudoevangelien von
Jesu und Marie Kindheit, Halle 1879 s. 67), men på hvilka omvägar den
kunnat intränga i vår folkdiktning torde ännu icke kunna förklaras.
