De uppländska rundkyrkorna.
Ett rekonstruktionsförslag
af
Sune Ambrosiani.
Inom den äldre kyrkliga arkitekturen i Norden hafva de s. k.
rundkyrkorna ådragit sig relativt stor uppmärksamhet, sannolikt
därför att dessa, som nu tillsammans utgöra ett tjugutal monument,
troligen representera en förr mera utbredd kyrkotyp. De
kvarvarande förekomma om ock i enstaka exemplar i Danmarks och
Sveriges äldsta och mest betydande bygder såsom i Slesvig och
Holstein, i Jylland, på Fyen, Själland och Bornholm, i
Kalmartrakten, i Öster- och Västergötland och i södra Uppland.[1]
Af de trenne rundkyrkor, som finnas i sistnämnda landskap, har tidigt och länge omtalats Solna (fig. 1), emedan denna kyrka, en gång församlingskyrka för nejden på ömse sidor om Mälarens utflöde — i den trakt således, där Stockholm växt upp — legat så nära allfarväg, att den ej kunnat undgå att omnämnas. Den
- ↑ Litteratur: Hans J. Holm: Bornholms ældgamle Kirkebygninger;
I. B. Leffler: Udsigt over Danmarks Kirkebygninger fra den tidligere
Middelalder och Sorö Akademis Landsbykirker; Seesselberg: Die
frühmittelalterische Kunst der germanischen Völker; H. Hildebrand:
Rundkyrkorna i Sverige, i denna tidskrift bd 8, sid. 239 ff.; F. Laske: Die vier
Rundkirchen auf Bornholm, särtryck ur Zeitschrift für Bauwesen, 1901.
Referat och delvis nya afbildningar i Trap: Danmark 3:e uppl. under
utgifning.
Illustrationerna till närvarande uppsats äro ritade af arkitekten K. A. Berlin. För Solna och Munsö ligga mätningar af ing. T. Särnström och förf. till grund, för Bromma en i Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens antikvariskt-topografiska arkiv befintlig plan, på hvilken inlagts det runda korpartiet och dörren i rundhusets södra vägg.
