de enda, som af de tusental, hvilka en gång funnits på de finska borgarnas murkrön, ännu på 80-talet funnos kvar.[1]
Märk det medeltida murningssättet å murpartiet under tinnarna. I hvarje skikt finnes ett tegel med ömsom koppyta, ömsom löpyta, medan i den moderna tegelmuren (se partiet ofvan tinnarna) förbanden erhållas därigenom, att hvartannat tegelhvarf består af löpskikt och hvartannat af koppskikt. Uppmurad på detta sätt och tinnkrönt stod muren, tills kanonen började att spela en roll i försvaret af en fästning. Nu behöfdes tinnarna ej mera, hvarför de blefvo tillmurade med de sandstensplattor, som ursprungligen utgjort bottenplanet mellan tinnarna. Samtidigt utbrötos och öfverhvälfdes gluggar[1] för skyttet i de gamla murarna. Dessa gluggar placerades lämpligast betydligt lägre ned än tinnarna, och en ny gång anordnades under gluggarna för kanonerna och manskapet; lämningar af denna gång funnos ännu 1886. I Olofsborg finnes en sådan skyttegång, synnerligen pittoresk och öfvertäckt med brädtak (se fig. 38).
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 509 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 33. Fönster i Karl Knutssons tornrum i Viborgs slott. |
I Åbo slotts räkenskaper omnämnas dylika gångar, och en gammal bevarad ritning från borgen anger, att de voro försedda med tak.
Om vi till teckningen, fig. 37, från Viborgs slott, en teckning, som endast genom en tillfällighet kom att utföras och som länge varit förlagd, tillägga hvad vi numera känna om ringmurarna i våra äldre borgar genom de gräfningar, hvilka blifvit gjorda i Kuustö, se fig. 39, så kunna vi med säkerhet veta, huru en ringmur
