Uti mitt projekt har jag afslutat våningen ofvan porten med en gafvel uti den renässansstil, som de första Vasarne införde och den sista direkta Vasaarfvingen, Kristina, utbildade.
Huru många dessa torn än varit, det troliga är dock, att de varit öfvertäckta med den art spiror, som specifikt svenska till sin art i dag som är bevarats å alla svenska slott som jag känner — utom Nyslotts fäste — och hvilka gå igen i mer eller mindre rik eller klumpig form uti en stor del af våra äldre kyrkor och uti några af våra fornborgar, Viborg och Kexholm. Jag har aftecknat och målat en hel mängd af dessa tornformer, och samlingen skulle utan svårighet kunna fås mångdubbelt större. Fig. 58—64 visa alla, huru tornspiran, här rättare tornbetäckningen, från en fyrkantig undre del öfvergår till en åttkantig lanternin. I alla de nyssnämnda är öfvergången svängd i hvad man vanligen kallar hjälmtorn. Denna hjälmformade del är belagd med olika material, plåt i järn (i Viborg fig. 60), i koppar (i Kalmar fig. 62, 63), i läkt, (i Lampis fig. 64 och Maxmo fig. 58). När man studerar Dahlbergs Svæcia, finner man samma former snart sagdt i oändliga variationer, ofta med tillsats af starkt utsirade och markerade vindskupor, prydda med voluter, obelisker och knoppar.
Allt utvisande, att denna form i hela det Sverige, som byggde under 15:e och 17:de seklet i dessa rikt svängda, mångbuktande linier såg idealet för sin byggnadskonst, när det gällde att verka med prakt och glans. Där är en väsentlig skillnad mellan det dansknordtyska sättet och det svenska att bilda dessa tornafslutningar. Hos danskar och tyskar blef tornafslutningen en spira, vanligtvis särskildt rikt utsirad med buktande prydnader, se exempelvis Nikolai kyrka, Rosenborgs slott, börsen i Köpenhamn m. fl. I Sverige blef, som nämndes, tornbetäckningen under renässansen nästan aldrig en spira utan en kupol-(hjälm-)artad afslutning med en mer eller mindre krönande turell. Det var väl medellösheten, bristen på penningar, som äfven i detta fall lade sin hämsko på furstarnas byggnadskonst, och i stilens, i den goda smakens intresse vann det hela på denna nödtvungna sparsamhet.
Dessa tornbetäckningar voro vanligen prydda med i plåt utförda väderflöjlar. Flera af dem voro, att döma af teckningarna, rikt utsirade med stora knoppar, i plåt uthuggna sirater i form af kronor, kors och slingor. Särskildt tycks Svartsjö slott ha varit rikligt prydt med dem. I Åbo slott saknades de icke heller, de
